I Lillpite i Norrbotten driver Björn Olofsson sin grisgård. Han är 4:e generationens grisbonde och tog över gården efter sin far 1998. Då gick han en teknisk utbildning och hade egentligen planer på att bli civilingenjör. Men han valde att prova på lantbrukarlivet och det slutade med att han köpte gården, byggde ut och satsade. – Det har jag inte ångrat, berättar Björn. Det är ett roligt och omväxlande jobb. Man ska kunna allting; underhålla fastigheten, ta hand om djur, maskiner, papper, ekonomi, vara tekniker och ibland veterinär!

Produktionen bedrivs energieffektivt och klimatsmart. Här jobbar två man på heltid med 120 suggor, 1500 slaktsvin och spannmålsodling som blir foder till grisarna. När mer foder behöver köpas in blir det i första hand från andra lantbruk i närheten. Man tänker på att hålla nere el och värme i verksamheten. Bönderna i trakten har också gått samman och fått tillstånd att bygga en biogasanläggning.

– Det finns mycket ny teknik idag som gör att vi kan bli mer miljövänligai vår verksamhet. Skulle jag driva ett ekologiskt jordbruk kräver det större arealer, och här är brist på åkermark. Men norrländskt jordbruk är nästan ekologiskt i sig själv, tack vare klimatet behöver vi inte bekämpa så många skadeinsekter här uppe, menar Björn.

Som många andra köttuppfödare vittnar Björn om några tuffa år, men att det nu börjar gå åt rätt håll. – Det har varit mycket i media om resistenta bakterier, salmonella och antibiotikaanvändning i övriga Europa och världen. Nu känns det att det lokala börjar väga ganska tungt.

Björns gård är en av två gårdar i Norrbotten som har så kallade serogrisar. Det är egentligen en helt vanlig gris, skillnaden är att de är fria från vissa smittor som vanliga grisbesättningar kan bära på. De är friskare och växer bättre på mindre mängd foder. Utmaningen för Björn är att hålla miljön ren och fri från smitta och därför finns det en hel del restriktioner när det gäller besök. – När det till exempel kommer hantverkare till gården får de vara extra noga med hygienen och ha rena kläder.

Varje månad kommer nya kultingar. Suggan och kultingarna bor tillsammans de första veckorna och går lösa i sin box. De tre galtarna som också finns på gården gäller det att hålla sig vän med: – Eftersom vi är med vid betäckningen är det en fördel om de inte ser mig som en konkurrent i det läget. Det är stora djur!

Syskongrisarna följs åt hela tiden under de 5-6 månader de är på gården. – Tidigare bodde de i samma box också hela tiden. Det innebär säkert en trygghet för grisarna, men jag märkte en viss oro i samband med slakttransporten. Då var de väldigt skeptiska till att gå någonstans överhuvudtaget, när de aldrig hade varit utanför sin box. Nu flyttas de till andra avdelningar efter halva tiden och då fungerar det mycket bättre.

– Rätt foder i kombination med en lugn och bra uppväxt är viktigt för att få glada, friska grisar som växer bra. Och självklart en lugn transport när det är dags för slakt.