Djuren, miljön och smaken är alla vinnare när du väljer norrländskt kött. För att gynna den norrländska matproduktionen driver vi tillsammans med fem av våra bönder en kampanj för att få fler att välja norrländskt.
Här kan du se våra filmer och bli bekant med några av våra stolta norrländska bönder.
Händighet och ”djuröga” på Stafsgård
Lars Nathanaelson, Stafsgård, Jämtland
Lars Nathanaelson föder upp nötdjur på Stafsgård i Jämtland, en gård som gått i arv i generationer och där Lars är den 14:e i ordningen. Ett snabbt överslag och man hamnar någonstans i början av 1600-talet. En svindlande tanke! Idag finns här 130 djur, några kvigor men mest tjurar, som Lars ensam håller ordning på. Dessutom finns skog på marken som kräver sitt med avverkning, röjning, gallring och plantering.
Det säger sig självt att det inte är något 9–5-jobb att driva en sådan verksamhet. Det är ett tufft och krävande arbete och dagarna kan bli långa, i synnerhet under vårbruk och vallskörd när arbetet är som mest intensivt. – Man måste vara duktig på så mycket, menar Lars. Du ska vara händig, för det är jämt saker som händer. Har man djur måste man förstås också ha djuröga.
Lars bakgrund vittnar om att han är rätt man för jobbet. Förutom att ha lantbruket i blodet, har han också skaffat sig andra erfarenheter som är till hjälp i det dagliga arbetet på gården. Under 15 år arbetade han med att köra skogsmaskin och han har även varit verksam inom slakt och styckning av nöt, gris, ren och älg.
Lars är övertygad om att djur som har haft det bra och fått ett bra foder ger ett kött av bra kvalitet – med rätt form, fett och vikt. Tjurarna på Stafsgård får ett ensilage med bra näringsvärde och som komplement ett närproducerat, rapsbaserat kraftfoder. Kvigorna går på bete under sommaren, men att ha tjurar på bete är inte helt oproblematiskt. Det tar vår stränga djurskyddslagstiftning också hänsyn till, för utevistelse av tjurar regleras inte.
– Hamnar de intill grannens kvigor och de blir brunstiga, ja, då är det kört!
Hur tänker man som bonde idag kring de krav och regelverk som finns? – Det är bra att det ställs höga krav på oss som håller djur, menar Lars. Men när till exempel kommun och landsting ska köpa in känns det inte som om man tittar på den aspekten alls, då handlar allt ändå om pris i slutändan och det är verkligen synd. Hos Lars finns inte bara ett starkt engagemang för djurens väl utan också för bygdens. – För att bevara ett öppet norrländskt landskap och en levande landsbygd är det viktigt att vi främjar produktionen av den norrländska köttråvaran.
Utmaningarna till trots så verkar inte yrkesvalet utgöra några tveksamheter idag – även om Lars får fundera en stund när han får frågan vad som är det bästa med bondelivet. – Det är ett fritt jobb där jag får följa säsongerna och där jag får bestämma själv vad jag ska göra. Nog händer det saker ibland som jag inte bestämt, men då blir det en utmaning att lösa!
Stolta bönder bjuder in till Nysäter Lantbruk
Elin och Daniel Bergström, Nysäter Lantbruk, Västernorrland
– Jag föddes här, flög iväg och kom tillbaka! Så beskriver Daniel Bergström sin relation till gården Nysäter Lantbruk väster om Sundsvall där han och hustrun Elin driver lantbruk. De tog över gården efter Daniels mormor och morfar runt millennieskiftet. Här finns, förutom makarna och fyra barn, även 330 ungtjurar. – Jag har alltid känt att jag vill jobba med djur och bo på landet, så det var ett ganska självklart val att driva lantbruket vidare, berättar Daniel. Som bonde får jag göra min egen dag och hålla på med något jag tycker om.
Friheten till trots, som barnfamilj är det en utmaning att få tiden att räcka till. I synnerhet när det är vårbruk och skörd, då tenderar dagarna att bli långa.
– Alla får vi pussla för att få rutinerna att fungera. Har man med djur att göra så kan man ge sig på att de hittar på något ”skojigt” när man äntligen ska få komma in och göra kvällsmat och kanske titta lite på tv. Man skrattar, skakar på huvudet och sliter sitt hår ibland – men det är samtidigt en del av charmen, menar Daniel.
Både Daniel och Elin är engagerade i frågor som rör djurens väl och den förebyggande djurhälsovården. – Det händer då och då att vi får frågan ”Hur är det att sköta djuren när ni sedan ska skicka dem på slakt?” Men det innebär inte att jag inte älskar mina djur, att jag skickar dem på slakt. Djuren ska ha det så bra som de någonsin kan ha det fram tills det är slut. Det finns inget värre än att se ett djur som är sjukt. För mig är det jätteviktigt att de får den omsorg de behöver. Det ruckar vi inte en millimeter på!
I media läser vi ofta om övriga Europas och världens liberala inställning till användningen av antibiotika, som vi nu ser konsekvenserna av i form av ökad antibiotikaresistens. – Självklart ska vi behandla djuren, men inte förrän de faktiskt är sjuka. I vissa länder behandlar man hela boxen fastän bara ett djur är sjukt, eller tillsätter antibiotika i fodret. Just nu har vi en nyanländ som gör praktik hos oss två dagar i veckan, han är veterinär från Egypten. Det är jätteroligt och gör att skillnaderna blir väldigt uppenbara. När han berättar att ”så här kunde vi gjort i Egypten”, och vi får säga att ”nej, det går inte här, och nej, så kan vi inte göra…”
– Vi ska lyfta fram den produktion vi har i Sverige, och vara stolta över den, menar Daniel. Vi har ett otroligt bra hälsoläge och det ska vi värna om.
Familjen köper väldigt sällan kött själva, de går bara till frysen, men Daniel berättar om ett tillfälle när de var med barnen på träningsläger i Mora och skulle grilla. – Vi stod där vid köttdisken i butiken och tänkte: ”Hur gör man här?” Men jag skulle aldrig titta på nåt annat än en svensk köttbit. Jag vet ju hur det produceras, vad skillnaden är.
– Samtidigt måste folk förstå att det inte är Bullerbyn eller Bregottfabriken, där glada kor skuttar runt i gröngräset hela tiden. Det finns en höst också när det är grått, regnigt och lerigt. Det är en av de största utmaningarna som svenskt lantbruk har idag, menar Daniel, att klyftan växer mellan konsument och producent. Därför försöker de ha öppen gård någon gång om året. – Vi har inget att dölja, man får titta i vartenda skrymsle och se hur kalvarna har det. Om du får komma ut och se hur det ser ut, att djuren har det bra, då är du kanske beredd att betala de där extra 25 kronorna för en lokalproducerad köttbit.
Bonden från Holmfors har blivit företagare
David Marklund, Holmforsgården, Västerbotten
När David Marklund var i tjugoårsåldern stod familjen inför ett vägskäl. Skulle släktgården i byn Holmfors utanför Boliden säljas, eller var David redo att ta över? David som arbetat en del på gården redan under gymnasietiden bestämde sig för att prova och köpte gården runt år 2000.
– Visst har jag fått försaka rätt mycket av sånt som vännerna höll på med, berättar David, men jag har sett till att ändå resa och ha roligt.
Idag driver David gården tillsammans med en anställd. 2006 byggdes den ut och kapaciteten fördubblades. Nu finns här runt 300 tjurar. De kommer när de är runt 2 månader och väger ca 100 kg. När det är dags att lämna gården ett drygt år senare väger de runt 650 kg. – Det är vår uppgift att se till att djuren växer och mår bra.
Det har alltid funnits nötdjur på gården, men att det är just tjurar som David arbetar med idag har bara delvis med traditionen att göra. – Tjurar kan vara stökiga, böka med varandra och bråka med oss. Men det är roliga djur att jobbamed! Det är alltid några individer som utmärker sig – både åt det positiva och det negativa. ”Den där är så jobbig, och han följer efter, han där vill kramas, honom ska vi akta oss för…”, berättar David.
Arbetsdagen börjar runt 7.30 med tillsyn av djuren i stallarna. Fram till17.30 är det fullt upp. Men för en bonde idag är inte dagen slut där. När David tagit dagens sista runda i ladugården återstår en hel del administrativt arbete. Det mesta av bokföring och fakturering sköter han själv.
– Vi har gått från att vara bönder till att bli företagare. Vi kan inte bara leva i nuet med djuren, som man gjorde förr. Vi måste vara insatta i företagsekonomi, tänka långsiktigt och kunna ta strategiska beslut, säger David. – Jag har lärt mig att acceptera att förutsättningarna ändras lite då och då. Och fokuserar på att anpassa mig istället för att gå runt och irritera mig på saker jag inte kan påverka.
– Har man inget att dölja och man sköter sig och sina djur, då är det inga problem, menar David, apropå krångliga regelverk och nitiska kontrollanter. Vi har ett bra djurskydd i Sverige, det fångar upp dem som missköter sina djur. Men det är inte bara djurhållningen som regleras utan också maskinernas klimatpåverkan. David har en del odlingsmark också och där använder han så lite konstgödsel och bekämpningsmedel som möjligt. Det är både ekonomiskt och bra för miljön.David berättar om en miljökontrollant från Länsstyrelsen som kom på en rutininspektion för ett tag sedan. – Hon lämnade gården med orden ”Jaha, men tack för idag då, hit behöver vi inte komma tillbaka på länge.” Och då är man ju nöjd, det är ett bevis på att vi har gjort något rätt!”
Det bästa med bondelivet är att få skapa något eget och styra sin dag. – Nu har vi ju myndigheter som vill vara med och bestämma en del också, men i det dagliga arbetet bestämmer jag själv vad jag ska göra. Och det är ju kärleken till djuren som gör att man trivs och vill hålla på med det här, menar David. Tjurarna bor i öppna stallar med frisk luft dygnet runt. – Det finns saker i nästa led som också har stor påverkan på kvaliteten, som marmorering och hängmörning. Men jag jobbar enligt filosofin att så länge djuren mår bra får vi ett så bra kött som det är möjligt att få.
Effektivt, klimatsmart och lokalt i Lillpite
Björn Olofsson, Lillpite, Norrbotten
I Lillpite i Norrbotten driver Björn Olofsson sin grisgård. Han är 4:e generationens grisbonde och tog över gården efter sin far 1998. Då gick han en teknisk utbildning och hade egentligen planer på att bli civilingenjör. Men han valde att prova på lantbrukarlivet och det slutade med att han köpte gården, byggde ut och satsade. – Det har jag inte ångrat, berättar Björn. Det är ett roligt och omväxlande jobb. Man ska kunna allting; underhålla fastigheten, ta hand om djur, maskiner, papper, ekonomi, vara tekniker och ibland veterinär!
Produktionen bedrivs energieffektivt och klimatsmart. Här jobbar två man på heltid med 120 suggor, 1500 slaktsvin och spannmålsodling som blir foder till grisarna. När mer foder behöver köpas in blir det i första hand från andra lantbruk i närheten. Man tänker på att hålla nere el och värme i verksamheten. Bönderna i trakten har också gått samman och fått tillstånd att bygga en biogasanläggning.
– Det finns mycket ny teknik idag som gör att vi kan bli mer miljövänligai vår verksamhet. Skulle jag driva ett ekologiskt jordbruk kräver det större arealer, och här är brist på åkermark. Men norrländskt jordbruk är nästan ekologiskt i sig själv, tack vare klimatet behöver vi inte bekämpa så många skadeinsekter här uppe, menar Björn.
Som många andra köttuppfödare vittnar Björn om några tuffa år, men att det nu börjar gå åt rätt håll. – Det har varit mycket i media om resistenta bakterier, salmonella och antibiotikaanvändning i övriga Europa och världen. Nu känns det att det lokala börjar väga ganska tungt.
Björns gård är en av två gårdar i Norrbotten som har så kallade serogrisar. Det är egentligen en helt vanlig gris, skillnaden är att de är fria från vissa smittor som vanliga grisbesättningar kan bära på. De är friskare och växer bättre på mindre mängd foder. Utmaningen för Björn är att hålla miljön ren och fri från smitta och därför finns det en hel del restriktioner när det gäller besök. – När det till exempel kommer hantverkare till gården får de vara extra noga med hygienen och ha rena kläder.
Varje månad kommer nya kultingar. Suggan och kultingarna bor tillsammans de första veckorna och går lösa i sin box. De tre galtarna som också finns på gården gäller det att hålla sig vän med: – Eftersom vi är med vid betäckningen är det en fördel om de inte ser mig som en konkurrent i det läget. Det är stora djur!
Syskongrisarna följs åt hela tiden under de 5-6 månader de är på gården. – Tidigare bodde de i samma box också hela tiden. Det innebär säkert en trygghet för grisarna, men jag märkte en viss oro i samband med slakttransporten. Då var de väldigt skeptiska till att gå någonstans överhuvudtaget, när de aldrig hade varit utanför sin box. Nu flyttas de till andra avdelningar efter halva tiden och då fungerar det mycket bättre.
– Rätt foder i kombination med en lugn och bra uppväxt är viktigt för att få glada, friska grisar som växer bra. Och självklart en lugn transport när det är dags för slakt.